Positiv vändning

Jag vill bara skrika.
Illamåendet gräver i magen.

Flera tankar ramlar runt i min hjärna.
De drar åt olika håll.


I mitten står jag.


Det är just det som är det positiva.
I mitten står JAG.

:)

O jag har allierade.
I nuet har jag tveksamheten som guide.
Lugnet som urskiljare.



:)

Skrivandet

Det är som när ångan släpps ut ur kaffepannan när vattnet kokar....
....lättar på trycket.....

Irriterad !!

Grannen ringer.

O ringer.

O RINGER !!


Hela julhelgen!!

Han lämnar mig inte i fred!!!

Varje gång lämnar han ett meddelande på svararen.

Det han frågar om har jag redan svarat på.
Innan julhelgen!

O om han har glömt det så terroriserar man inte någon HELA JULHELGEN!!!

Han har ju för sjutton lämnat meddelande, VÄNTA PÅ SVARET DÅ!!




Verkar jag lite hård nu?
Okänslig kanske...?
Julfriden ska råda o hela den biten....?


Nope.
Han har historia om sig att ringa, o ringa o ringa.
Han har visserligen varit lugn på den fronten ett tag.
Jag sa till honom att han inte behöver ringa om o om igen, jag hör ju
hans meddelande som han lämnar efter varje ring han gör, o jag ringer upp
när jag kan.

Men näääääääjjjjjj!!!!
"Nu är det jul, nu ska jag ringa fleeeeeera gånger varje dag o fråga en
helt oväsentlig fråga om något hon redan sagt nej till"
Så klart man gör det!!!!!
O jag kan inte stänga av ljudet på den sketans telefonen heller!!!

Briljant

Spaden in i trädgårdsboden.
Kompassen upp på hyllan.
Boken stängs igen.

Garnnystanet i korgen.
Backspegeln vänds bort.
Receptet in i pärmen.

Kikaren hängs upp på kroken.
Pusslet ner i kartongen.
Etiketterna kastas.

Eftertanke

Jag tycker om eftertanke.

Takten i ett samtal kan vara för hög för mig.

Om jag blir tyst, för att tänka,....fylls den tystnaden oftast.
Min poäng försvinner.
Öka takten för att hinna.

Prat, samtal kan därför vara jobbiga.
Först om tystnaden fylls o jag måste börja om, upprepande.
Eller plocka upp tråden igen.
Sedan för att takten på ordflöde o tankeverksamheten kan bli för hög.
Jag upplever det som att jag behöver leverera allt i ett.
Allt i ett svep.
Vara färdigtänkt liksom.


Tillägger att jag är också snabbtänkt, o orden kan spruta ur mig.
Det finns färdigtänkt som vill ut :)


De samtal, diskussioner o så där eftertanke är önskvärt från min sida, är få.
(O för att förtydliga så behöver inte eftertanke innebära att orden kommer
sakta eller att samtalet blir segt.)
Det livliga samtalet:
Jag kan prata fort o mycket för att bli tyst för tanke o sedan fortsätta det jag säger med ny svada.
Jag saknar utrymmet för tystnaden.
Det sakta samtalet:
Jag vill kunna prata lite o fåordigt, tystna för tanke för att fortsätta tråden.
Hela det samtalet är sällsynt.

För mig är tystnad ingen tom yta, inget tomt tillstånd.
Tystnad kan vara nödvändig. Det händer mycket där.
Eftersom jag uppfattar det som att den kan bli obehaglig o folk känner
sig obekväma så har jag lärt mig att följa flödet.


Jag gillar att tänka.
O jag kan specificera en typ av tänkande, att filosofera, o tänka
utanför mig själv.
Det behöver inte vara min åsikt jag luftar, det jag säger
behöver inte spegla mig.
Jag gillar många trådar o nya infallsvinklar.
O att förundras....
Man kan bli överraskad i samtalet :)


Nuförtiden kan dock många trådar vara stressande, nytt arbetsamt,
o bara tänkandet i sig går trögt.
Jag kan haka upp mig, tappa tråden, glömma.
O mina samtal när jag behöver säga något är oftast snabbordade, med få lugna andetag.
Jag behöver koncentrera mig för att kunna föra samtalet.
O tyvärr är valet av ämne inte speciellt roligt.


Men jag vill komma tillbaka till bra samtal.
O jag vill ha mer eftertänksamma sådana.
Tystnad bland ord är en bra kombination :)

Analys

Det slog mig,....

Analysen hjälper.
Analysen stjälper.

I sök efter "att handla annorlunda för att få det resultat man vill"
I försöken för att förstå sig själv bättre
I letandet efter svar
Hjälper den.

Analysen finns där för att komma till insikt om något,....

Så när den identifierar, ger insikt....
....skapar den möjlighet till förändring....

Hela denna process är menat som positiv.
Är positiv.
Den leder till, ska leda till bättre o gott

Baksidan av analysen är att den i sin objektivitet indikerar på att något är fel.
Den signalerar att något inte står rätt till.
Varför skulle den annars finnas.

O det ger avtryck.
Det nästan osynliga, okännbara peket uppenbarar, kanske befäster att något är fel.....


Så det jag försöker komma till rätta med,....blir samtidigt förstärkt av metoden.

Det var det som slog mig.

Förklara

Ibland blir det disharmoni.

Förklara, rätta till.


Jag vill inte att det ska bli eller vara fel....
....om så bara en liten förskjutning....

Sann, riktig
Rätt




Så....ibland känns det som jag går i en fälla....
....jag gräver min egen grop.....
O blir Illamående.

Jag förlorar min sannhet o står i ett hav av Inte Jag......



Jag måste bli ok med att vara i disharmonin
så jag inte tappar bort mig själv

Tror det är så

Ju mer hjälp man behöver få,.....desto mer vill man få hjälpa till.

Behoven ger till varandra.



Glädjen idag var att få kunna hjälpa till.

Godkänd

Ibland får jag en oro i bröstet.

Jag vet inte vad jag ska göra.


Tiden har gett mig en viss förståelse för vad saken gäller.

Godkänd eller inte.


Är jag tillräckligt klok.
Är mina slutsatser tillräckligt smarta.

Är jag tillräckligt möjlig.

Är jag tillräckligt lyhörd o intuitiv.
Är jag tillräckligt med.
Tillräckligt älskande.

Gjorde jag tillräckligt för alla som var där.

Är jag tillräckligt unik.
Är jag tillräckligt mångfasetterad.
Tillräckligt okomplicerad.

Är jag tillräckligt duktig.
Tillräckligt bra.
Gjorde jag bra?

Jag är aldrig tillräckligt osjälvcentrerad


Oron ber mig kontrollera.
Skulden gömmer sig o viskar att jag inte räcker till.
JAG är inte nog.


Det enda jag kommer på att göra,.....
...är att försiktigt viska tillbaka......

........det ska vara nog med    Mig.

Läste detta

"Om vi inte var olika, hur skulle vi då känna igen varandra"

Ett citat från ett barn.

Motstridiga känslor

Uppgiven

Jag får inte vara sjuk, så jag blir inte frisk.

Gott o ont

Gott o ont.

Skrivet på samma rad.

Delar dagen.
Delar natten.

Delar kroppen.
Delar själen.


Det är en fin skiljelinje mellan de två.


Gå genom den trånga porten.
Gå den smala vägen.

Balansakten är känslig.


Glädje o ilska.
Skrivet på samma rad.
Delar mig o min dag.
Men de skiljer sig markant åt.

Min glädje.
Den är ett eget väsen.
Den fyller, den letar sig ut i hela mig.
Blir en del av mig.
Lever.

Min ilska däremot, är ett flyktigt stadium.
Även den ett eget väsen, men den kan inte bli en del av mig.
Den är som en sten, eller en virvelvind i min mage o i mitt bröst.
Gör mig trött o eländig.
Men den kan inte upprätthålla sig själv hur länge som helst. Den dör.


Kanske det är lika med gott o ont.
Att den där fina skiljelinjen egentligen är en djup spricka....
På ena sidan något som blir en del av en, på den andra något som aldrig kan leva i en.

Vi bara upplever det som att vända på en hand ibland.....
Vår verklighet är inte den hela sanningen.

Det ena är liv,....det andra är död.
Det ena kan finnas för evigt, det andra dör ut.


Men en del lever av ilskan.
Men de måste elda på den, för att kunna det.

En glädje kommer till dig.

Recept

Behöver ett recept till att leva.


Svårt för att ta dagen som den kommer.


När jag mår dåligt, inget val.
När jag är friskare börjar jag leta livet, o hur jag ska leva det.


Kanske det är problemet,......



Det finns så mycket som jag vill ska finnas i mitt liv,...
Så mycket som jag vill göra med det liv jag har.
O jag får inte till någonting.
Det håller inte.


Hittar inte receptet.

Jag älskar livet, egentligen.
Det finns så mycket.
Man kan göra så mycket.


Men jag kan inte.


Jag känner glädjen bubbla därinne.
Jag känner ivern att göra saker.
Jag känner viljan till så mycket.
Men jag kommer inte längre än så....

O nu, hopplösheten trycker ner det.
Meningslösheten viftar bort glädjen o säger att den är bortkastad.

...............

........hur kan en människa rymma så mycket.............

......hur kan en värld ens fungera.............




Vad vore allt om inte Gud.........

"Du måste se det från vår sida, vi behandlar flera miljoner ärenden hela tiden, vi kan inte skicka det du har rätt till. O du förstår, du ska veta det du inte vet o ta ansvar för det."

Pratade med en försäkringskassetant idag....

Jag :     ??
Tanten:   .........................

Jag:    !???!!!!???!!!!

Tanten:  ..........................................

Jag:   ???????????????          !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Tanten: .......................................................................................

Jag:   &%####&&&%%%xxx





Till sist kan jag säga att hon inte kunde stå för att det blivit fel.
O jag har fortfarande inte fått svar på en fråga, o den andra frågan
är under behandling.

Snöfall

Det är som en bild ur en sagobok här utanför mitt fönster.
En vinterbild med snö överallt.
Snötyngda tallgrenar, marken är mjukt kullig av orörd snö, o dunflingor
dalar sakta i den vindstilla luften.


Så brakar det till i idyllen.

En tjock gren går av o faller tung till marken. Den drar snön från andra
grenar med sig, o det lättar på trycket.
Det snöar mycket, o den är blöt o tynger grenarna till bristningsgränsen.
Många gånger hörs knaket o braket när nästa gren inte orkar mer.
Nu ligger säkert tio grenar från våra tallar på marken. O några fastnar
i färden o hänger farligt kvar.

Jag går ut.
Behöver rädda tujorna som hamnat under den tjocka grenen.

Det är så skönt.

Kylan är uppfriskande på kinderna.
Händerna trivs i vantarna.
Det är vintervackert, får nästan inte nog av att titta.
Man hör hur tyst det blir när det snöar så här.

Kroppen arbetar.

Hackspetten hackar.
Blåmesen o talgoxen kivas på talgbollen.
O jag ser ekorren skala en kotte, halvgömd i tallkronan.

Snön får ett litet täcke av kottfjäll.



Ett litet äventyr, o en skön stund på dagen. :)

Ser förändring

Jag upptäcker nu,....liksom snubblar över en glimtvis förbättring
hos mig själv.....


Plötsligt kan jag stå som en betraktare av mig själv o
se att jag skrattar,......på riktigt....

Jag kom på mig själv med tanken att "Jag ska nog ta en promenad?"

Jag får en stund av skaparlust,.....som tar mig bort från min
vanliga, torftiga rutin som jag nu har....


Min humor är mer vaken.....





Håller det.....?

Frustrerad

Ett ord, en känsla jag är alltför bekant med.

Vården,.....en instans jag haft alltför dålig erfarenhet av.

Jag är en av de lyckosamma,....
....med en o samma läkare...
....med tryggheten av en fast anställning....
...med en chef som försöker allt för att hjälpa mig tillbaka....

Ändå denna frustration.

Jag behöver någon att prata med,....ska det vara så svårt att få till....
.....ett vårdmaskineri som gnisslar,...sakta,....åt rätt håll?,.....

Samtalet med läkaren idag gav hopp om det.....
...men när jag får hjälp vet ingen.....



Frustrerad

Skriva

Jag älskar fantasi.


När jag arbetade på en förskola, o vi hade vila gjorde jag det till
en fantasifull stund, med påhittade sagor.
För det mesta berättade jag sagor som handlade om barnen, som fanns med där på vilan.
Jag kunde ge dem olika roller, jag kunde "visa upp" dem för varandra.
De fick skratta o känna ruskigheter o ledsenhet.
Sagorna slutade alltid lyckligt. :)
O de älskade att höra dessa.
De kunde berätta för mamma o pappa, för de andra pedagogerna vad de varit med om, o gjort.
De pratade sinsmellan...
"Tänk när du gjorde så här,...." " När du räddade...." "När du kom på...."
De blir alla hjältar, alla behövs, alla bidrar....

De fick ibland vara med o skapa sagan,...jag började o de fick fortsätta o
det fick bli hur kort eller hur tokigt som helst,.....vi fick det att fungera.
Vi blev en enhet, alla vi som vilade.
O vad jag älskade de där stunderna.

O när jag hörde hur de mer o mer kunde hitta på,.....fantisera,...blev jag glad....
...när jag märkte hur de blev mer trygga i att fantisera, att "det är fel" slutade att styra...blev jag glad...
...när jag märkte hur de andra som lyssnade kunde delta i sitt lyssnande....blev jag glad.....
...när jag märkte hur de blev stolta,...blev jag glad...
De blev förväntansfulla inför kompisens bidrag,.....de blev sugna på att vara med.....
Vi var tillsammans.

Fantasi är så viktig!

För empati.
För att hitta lösningar.
För att skapa.
För att forska o uppfinna.
För att komma samman.
För att tryggt kunna prova oss själva, o pröva oss fram.
För att ha kul en stund.



Nåväl,....rubriken var "Skriva".
Jag försöker få ner lite av min fantasi.
Sagor.
Jag bara skriver det som kommer upp.
På något sätt blir det en början, ett mellan, o ett slut. :)
O jag censurerar inte mig själv.
Det är kul.
Jag har roligt.
Fantasin gör mig gott :)

Lösa trådar

Jag har en hel mängd med lösa trådar,.....

Tänk er ett nystan som man klippt i lite här o där,....o när det nystas upp faller det i bitar.


Man behöver en lång tråd, ett garn som kan användas....
*knyta, knyta*

Om garnet dessutom har en färg, huvva mardröm....



Men jag ser mitt nystan som melerat :)

Koppling

En koppling.
På en sidan något, på den andra något, o däremellan en koppling.
Något som håller ihop, för samman, gör det till en enhet, bevarar deras unikhet,....


Så detta;
Hjärnan på ena sidan, de utkommande orden på den andra.

Kopplingen däremellan är rostig för tillfället.




Tänk....när kopplingen är hel igen,...
när man kan öppna o stänga allt efter behov. :)

Just nu

Jag tillbringar en del stunder med tankar om ord,
....ordflöden,....ordtakt,.....ordförståelse,....ordinnebörd,....
ordnödvändigheten,.....ordtillfällen,....ordmängd,.....

...tillsammans med tankar om eftertanke, tystnad, kontakt, förståelse,
trygghet, lugn, tid, betydelse, inspiration, glädje,....

Tidigt i morse

Vaknade tidigt i morse Det regnade hårt mot fönstret.
Vilade i ljudet.

Hej

Bara lite pratsugen.

Eller kanske inte just prat,...mer lite sällskap.

Dricka en kopp te, o se på en film.
Eller läsa.
Kanske spela kort. O helt gå in för spelet.

Inte så mycket prat.


För prat kan vara jobbigt.
Man behöver vara med hela tiden.
Vara i full kontakt med den andre.
Svara.
Jag är inte en sådan som kan stänga av när någon pratar med en.
O jag är inte en sådan som bryter o går.
Så,....ja.....prat kan vara riktigt jobbigt till o med.

Men jag tycker ändå om sällskap.
Den mänskliga närvaron.

Ibland i direkt närhet eller ibland som t.ex.
...på ett kafé.
Ett kafé med lite mer öppen planlösning.
Där kan jag sitta o bara titta på människor.
Kan tycka det är avkopplande o kul.
Inte för att bedöma, eller se med kritiska ögon, skvallra.....
....nej, bara titta.....
....o jag tycker om när man ser det där småstilta hos dem.
En subtil vänlig gest,.....ansikten som blir vackrare o vackrare ju mer man ser på dem.....
...hur man faktiskt kan ta del av deras liv bara genom att stilla iaktta dem en stund.....
....det är lite ödmjukande på nått vis....

Jag kan prata väldigt mycket också.
Men det behovet är inga problem att fylla,....

...det är den här tystnaden, den gemensamma tystnaden jag saknar.....
Väldigt mycket.

Det finns så mycket onödigt prat, om jag får tycka.

Så,....trevlig tystnad till dig :))

Stress

I min nuvarande sjukskrivning kan det bli så här:


Jag ser jag behöver diska,...jag tänker jag ska diska.

När den tanken kommit kommer en till,.....Jag behöver dammsuga.

När den tanken kommit kommer; Jag måste göra rent toan.

Så kommer; Jag ska också göra ren bilen.

Tanken som följer; Jag får inte glömma att jag ska tvätta om två veckor.

Den tanken drar med; Jag har fortfarande inte lämnat in läkarintygen!

Nästa tanke; Jag måste se till att bli bättre annars så förlorar jag allt.

När den tanken kommit kommer; Jag kan inte komma ihåg allt.

Sedan blir det; Vad var det jag skulle göra....??

Jag skiter i det här.

Tanke nummer hmhm i ordningen ; Jag orkar inte.

När den tanken kommit kommer; .......................................


Med en tanke att jag ska börja leva normalt, kommer många andra tankar på släp o i den här illustrationen har jag förenklat det hela.
Med en tanke följer många andra, de bara ramlar in, i en enda stor klump. Det är som att en tanke öppnar tankarnas vattendamm liksom.

Jag kan inte överblicka det hela, eller rangordna dem, se vad jag ska prioritera utan att ett stort, enormt stresspåslag,....som förlamar mig.



Det är inte lika illa just nu.
Jag kan tänka o göra några saker innan stressen o oförmåga att överblicka blir för stor att hantera.

Vända upp till ner, o vända avigan ut....

Jag har alltid gillat tanken på att bo i en husbil.

Frihet.
Minimalistiskt.
Mindre sårbart på ett sätt.

Är oerhört avundsjuk på de som verkligen gör slag i sak o säljer allt o bor så enkelt.
Eller de som bor på ett annat alternativt sätt,.....som innebär mindre känslighet för dålig ekonomi.
Som gör att man lever mer i, o med, o av naturen.....


Men varje gång jag verkligen tänker mig in i tanken,....tvekar jag....

Nuförtiden framförallt för att jag är äldre......

O jag gillar mina böcker. Jag har svårt att se mig sälja dem.....

Jag gillar bekvämligheten med tillgång till vatten när o hur mycket jag vill.
O något så trivialt som att jag gillar att kunna röra mig utan att slå i saker hela tiden....o att värmen enkelt finns.....hehe

M e n .......

Den där tanken vill inte lämna mig......

Det känns som att jag vill slita mig loss.....

Jag vill leva i naturen. Inte leva med tillgång till den.

Just nu är jag nog så nära jag bara kan komma det, utan att offra bekvämligheten......

Men det känns som jag dränks i saker.....


Något är det som drar i mig,.....

Jag behöver tänka mer på detta,......jag behöver göra något....
Vet inte vad än,.....

Frid

Ekorrarna leker på tallarnas stammar.

Apropå pussel

Pussel är en sådan bra liknelse att ta till :)

Fortsätter tanken att bilden man har kan vara annorlunda från hur det är.

En pussel bit kan ändra riktningen på ens sökande efter andra bitar.
En pusselbit kan ge förklaringar till många andra bitar som förut inte made sense.

Aha

Jag lägger ett pussel.

Jag har ingen bild att gå efter.

Det börjar synas en del av en kropp, en människa.

Jag får en föreställning, en inre bild av vad jag ska leta efter för att bygga färdigt pusslet.

En människa består av ben, armar, ögon, fingrar, m.m.

Jag letar nu aktivt efter vissa bitar för att kunna göra bilden hel.

Men jag hittar inte vänstra benet......

Letar, letar,.....var sjutton är det vänstra benet......

Jo,...där en liiiten bit av låret,....jag är på rätt väg.

Fortsätter leta....
Fortsätter leta.....

Hittar inget som passar in.....

Går därifrån, frustrerad,....arg,.....maktlös.....
Vad annat kan jag göra än att fortsätta leta.

Så upptäcker jag en bit jag inte sett,.....

Var ska denna vara.....

Provar, provar.........o där........."Va,.....D ä r...? "

Plötsligt är vänstra benet på plats, det är helt.
Men inte alls som det ben jag trodde skulle finnas där.

Det blev ett Kapten Krok-ben.


Ibland när vi bygger har vi en del av bilden o fyller själva i hur resten ska se ut utifrån det vi av vana, erfarenhet, av hur normen är, hur det bör vara........
......men vi  v e t  egentligen inte hur resten ska se ut,...inte innan biten verkligen är hittad o på plats.....

Vi kan ha en känsla för bilden,....men vårt sökande blir styrt efter begränsningar....i vårt perspektiv....

Vi kan hålla i en bit om o om igen men har inte än hittat den rätta platsen,...men den ska sitta någonstans :)

O vi kan ha missat att se en bit,.....o då.....
....Det  ä r  fortfarande ett vänster ben,.....men det ser helt annorlunda ut än det jag föreställde mig.

Introvert

Fick i ett samtal veta att jag kunde vara en introvert person.

Har aldrig tänkt i de banorna.


Funderat ett tag på det.
Tänkt på min barndom, ungdom, vuxen.....o situationer som skiljer introverta från extroverta personer.


Jag är en introvert person.

O jag förstår nu hur de flesta känner sig lättade o glada, o alla möjliga positiva känslor över att få en diagnos efter att i år levt med frågetecken, strävan, o misslyckanden.

Det är så oerhört skönt att läsa hur en introvert person är, o känna "Jamen, så där känner ju jag, så gör ju jag, så har de sagt...."..... o upptäcka att jag har rätt att få vara sådan.


Jag är snart 50 år,.....jag har slipat på en del introverta drag så de är mindre uttalade nu.
O en del introverta drag är inte så starka hos mig.
Men ingen är ju alldeles helt en typ av personlighet.

Nedan berör jag det största insikterna o aha-upplevelserna kring detta.

En sak som jag jobbat med så mycket......är när människor säger, påstår något om mig eller situationen vi står i, o jag tycker det känns galet,....då finner jag inte orden. Jag kommer på de efteråt, när jag fått smälta situationen. Jag har blivit bättre på detta.
Men det sköna jag upptäckt är att en introvert kan vara så att den behöver tid för eftertanke.
Jag är inte fel.

Jag tror den allra största insikten är detta:

Extroverta personer tankar, hämtar energi i relationer, av att vara med andra människor.

Introverta tankar i ensamheten.

Jag är en social person med behov av mycket egentid för att hämta energi.
Jag har länge känt mig tråkig, o att jag inte räcker till i sociala sammanhang.
Jag är inte så enligt normen o enligt alla tysta regler för hur man ska föra sig i det sociala livet.
T.ex. i mina yngre dagar tyckte jag småprat var jobbigt, Jag kunde inte förstå poängen med det o fick inte ut något av det. Nu fattar jag poängen, o kan uppskatta det.
O ett exempel som visar hur motsatsfulla vi kan se ut att vara: en introvert har föredrag men har svårt för minglet före o efter. Japp, jag gillar inte mingel. Där är småprat verkligen en nödvändighet o i en extrem omfattning, o dessutom med människor jag inte har intresse av.

Jag har trott att jag inte är anpassad för det sociala. Jag har försökt lösa det utifrån ett extrovert synsätt, vilket helt uppenbart inte fungerat, även om jag faktiskt fungerar bra i sociala sammanhang.
Men jag blir trött.
Relationer kräver så mycket av mig om jag ska göra det på ett extrovert sätt.
Det behövs att jag är på topp för att orka med. O jag orkar inte alla gånger vara på topp.
Det har gjort att relationer varit jättejobbiga. Mer arbetsamma än de skulle behöva vara.
Nu kan jag tänka, att jag är inte tråkig, jag är kanske just då inte så tillgänglig bara.
O jag umgås just då på ett tystare, lite mer stilla sätt.
O om jag också tillåter mig själv att vara på den energinivå som jag faktiskt är på.....

Jag blir lugnare av detta tänk.
Jag lösgör energi med det.
O ger jag mig själv riktig egentid, utan självförebråelser för att jag borde jobba på att vara mer utåtriktad för att kunna vara social, får jag riktig energi till att vara med vänner, familj, arbetskamrater,....o t.o.m. minglet skulle vara roligare,.....när jag vet hur jag fungerar o ger mig tid.

Jag tror jag tryckt ner min sakta person.
Mitt snabba jag har fått breda ut sig, i tron att det är så jag får framgång.

O mina extroverta drag har inte orkats med så bra pga att jag inte fattat mitt introverta jag.

Fatta hur skönt detta är. Jag får vara så här. O den känslan ger vidare känslan av att jag äntligen kan få vara mig själv. Inte behöva förändra, förbättra, utveckla, lära nytt....m.m.
Jag får en förståelse för mig själv, o kan reagera helt annorlunda. Mer på ett sätt som är mitt eget.

Eftersom jag som sagt levt i snart 50 år,...så behöver jag tid för att hitta detta mig.

O självklart försvinner inte alla problem i.o.m. detta.
En del försvinner, en del förändras, en del blir detsamma, en del kommer till.
De lösningar o tankar jag/man haft kring allt är inte bortkastat!

Det är varifrån jag står som förändrats o en del skiftningar sker i själen, sker i mig.

.......

Ibland blir jag bara så trött på mig själv.

Meningen med livet

Det är ett gäng år sedan jag kom fram till vad meningen med livet är...

Det är ju en högst aktuell fråga just nu.
O det är en fråga som vi behöver ta ställning till var o en för sig,...om vi nu funderar på den.

Jag kom fram till följande:

Ha kul.
Må bra.
Ta hand om varandra.

Jag tror att jag håller med mig själv....



Över allt, eller inom allt, eller runt allt, eller under allt,......eller allt detta....
....finns min Gud....

O den mening med livet som Han ger
Allt
Atomerna blir fyllda....




Meningslösheten tränger sig på.
Ställer allt på ända, o ifrågasätter allt.
Den tynger ned. Förlamar.
Tills den bara finns där,....till ingen nytta,.....tyst med sitt ingenting.....tömmer en o lämnar förtvivlan
Sitt mörka ingenting som den ibland låter fylla hela alltet o ibland låter trycka i bakgrunden,....
...som om den andas....den livlösa....

...varifrån kommer den...
Varför....
Hur blir man av med den otäcka....
Hur kom den in....


....meningen med livet, varför ger den vika....
...varför släpper den in....verkar överlämna platsen....
Vad behöver meningen med livet för att stå stadig...
...det känns som den ger bort liv mot ingenting...

Behöver meningen med livet liv,....för att finnas...kunna finnas....
....vad ger den liv....

Hör dess andetag....ser dess ljus
Vill andas in dess frihet,....känner friden den ger ibland,....lättnad....




Är det jag som får den att vara i bakgrunden, den där ingentinget.....när jag lagar mat, duschar, handlar,.....


Är det så jag bekämpar den livlösa, o stärker hjärtslagen hos meningen med livet...


Jag vet inte än.....

Men rent teoretiskt så håller jag med mig själv....om vad som är meningen  med livet...
...så hur får jag det att bli till liv,...hur får jag mitt liv att bli levande igen,...hur får jag allt det som är i det liv man fått, det man gör när man har ett liv....att fyllas med meningen med livet....

Fräscht

Vänder mig om i duschen.

:)

Vardag

Lyssnar på P4.

Vad tror ni om Hasse&Tage-tema till melodikrysset.

Filosofisk

Att synas eller inte synas.....det är frågan.....

När syns jag.......

När jag tycker att jag visar mig, eller när jag tror mig vara osynlig.....


Syns jag när jag vill synas,...eller är jag osynlig då....


Varför vill jag synas....
Vill jag synas alls....


Det jag tror att de ser när de ser mig, ser de mig så......
Spelar min uppfattning om det någon roll......o har jag någon talan....

O vad hoppas jag att de ska se......hur viktigt är det.....



Att synas eller inte synas....., betyder det nått egentligen.....

För vem vill jag visa mig.....

...o vem är jag att visa.....

...behöver jag visa mig....


Syns jag oberoende.....
Att synas kanske är ett helt naturligt tillstånd,. alldeles oladdat.....
O vi fyller vår plats med onödiga adjektiv....med en massa behov av.....att synas eller inte synas....

Nygammalt intresse

Ser att jag skrivit om klåda i mitt inre, tidigare.
Nämner teckning...

I några dagar nu har jag haft skön nytta av papper o penna.
Jag har ritat vad jag känner.
Ett välkänt sätt att uttrycka sig :).
O just nu en hjälp att visa hur jag mår.
Men framför allt, ge mitt inre utlopp.

Orden vilar.
Fast inte nu hehe.

O så i det där kritandet, ocensurerat, upptäcker jag att min lust för att verkligen teckna vaknar.
Min hand är inte vältränad i pennföringen. Mitt öga ser inte formerna så tydligt. O de båda är inte bra på att kommunicera med varandra, än.
Det är tillfredsställande att märka mig själv tålmodigt rita vidare.

Fyrkanter, trekanter blir till en elefant :)
Periskopabborren i fiskboken blir avbildad på papperet.
Ansiktsuttryck blir igenkännbara med streck,...här o där...:)

Jag mår bra av att skapa.....
..........ocensurerat.

2017

Senaste inlägget var 2014,...kan det vara sant....

Kan säga efter att jag läst de gamla inläggen att det inget nytt finns under solen.

Jag sitter med en ny utbrändhet.

Sitter med samma tankar om vara i nuet.

Jag tror att den insikten jag ska komma fram till nog handlar om att mitt liv.....inte förändras nämnvärt. Kanske arbete, boende.....vilka människor som finns o inte finns runt mig,......
....men inombords sker ingen större förändring,.....förutom att man blir äldre, mer livserfaren....

Det känns lite jobbigt, o jag är ganska nedstämd just nu, när jag ser att backspegeln
visar samma vy som jag har framför mig......


Ja, ja.....dag för dag :)

Försöker lämna gårdagen, inte tänka på morgondagen o njuta av dagen.....
Ge min Gud plats.
Ankra mig i Honom.