Positiv vändning

Jag vill bara skrika.
Illamåendet gräver i magen.

Flera tankar ramlar runt i min hjärna.
De drar åt olika håll.


I mitten står jag.


Det är just det som är det positiva.
I mitten står JAG.

:)

O jag har allierade.
I nuet har jag tveksamheten som guide.
Lugnet som urskiljare.



:)

Skrivandet

Det är som när ångan släpps ut ur kaffepannan när vattnet kokar....
....lättar på trycket.....

Irriterad !!

Grannen ringer.

O ringer.

O RINGER !!


Hela julhelgen!!

Han lämnar mig inte i fred!!!

Varje gång lämnar han ett meddelande på svararen.

Det han frågar om har jag redan svarat på.
Innan julhelgen!

O om han har glömt det så terroriserar man inte någon HELA JULHELGEN!!!

Han har ju för sjutton lämnat meddelande, VÄNTA PÅ SVARET DÅ!!




Verkar jag lite hård nu?
Okänslig kanske...?
Julfriden ska råda o hela den biten....?


Nope.
Han har historia om sig att ringa, o ringa o ringa.
Han har visserligen varit lugn på den fronten ett tag.
Jag sa till honom att han inte behöver ringa om o om igen, jag hör ju
hans meddelande som han lämnar efter varje ring han gör, o jag ringer upp
när jag kan.

Men näääääääjjjjjj!!!!
"Nu är det jul, nu ska jag ringa fleeeeeera gånger varje dag o fråga en
helt oväsentlig fråga om något hon redan sagt nej till"
Så klart man gör det!!!!!
O jag kan inte stänga av ljudet på den sketans telefonen heller!!!

Briljant

Spaden in i trädgårdsboden.
Kompassen upp på hyllan.
Boken stängs igen.

Garnnystanet i korgen.
Backspegeln vänds bort.
Receptet in i pärmen.

Kikaren hängs upp på kroken.
Pusslet ner i kartongen.
Etiketterna kastas.

Eftertanke

Jag tycker om eftertanke.

Takten i ett samtal kan vara för hög för mig.

Om jag blir tyst, för att tänka,....fylls den tystnaden oftast.
Min poäng försvinner.
Öka takten för att hinna.

Prat, samtal kan därför vara jobbiga.
Först om tystnaden fylls o jag måste börja om, upprepande.
Eller plocka upp tråden igen.
Sedan för att takten på ordflöde o tankeverksamheten kan bli för hög.
Jag upplever det som att jag behöver leverera allt i ett.
Allt i ett svep.
Vara färdigtänkt liksom.


Tillägger att jag är också snabbtänkt, o orden kan spruta ur mig.
Det finns färdigtänkt som vill ut :)


De samtal, diskussioner o så där eftertanke är önskvärt från min sida, är få.
(O för att förtydliga så behöver inte eftertanke innebära att orden kommer
sakta eller att samtalet blir segt.)
Det livliga samtalet:
Jag kan prata fort o mycket för att bli tyst för tanke o sedan fortsätta det jag säger med ny svada.
Jag saknar utrymmet för tystnaden.
Det sakta samtalet:
Jag vill kunna prata lite o fåordigt, tystna för tanke för att fortsätta tråden.
Hela det samtalet är sällsynt.

För mig är tystnad ingen tom yta, inget tomt tillstånd.
Tystnad kan vara nödvändig. Det händer mycket där.
Eftersom jag uppfattar det som att den kan bli obehaglig o folk känner
sig obekväma så har jag lärt mig att följa flödet.


Jag gillar att tänka.
O jag kan specificera en typ av tänkande, att filosofera, o tänka
utanför mig själv.
Det behöver inte vara min åsikt jag luftar, det jag säger
behöver inte spegla mig.
Jag gillar många trådar o nya infallsvinklar.
O att förundras....
Man kan bli överraskad i samtalet :)


Nuförtiden kan dock många trådar vara stressande, nytt arbetsamt,
o bara tänkandet i sig går trögt.
Jag kan haka upp mig, tappa tråden, glömma.
O mina samtal när jag behöver säga något är oftast snabbordade, med få lugna andetag.
Jag behöver koncentrera mig för att kunna föra samtalet.
O tyvärr är valet av ämne inte speciellt roligt.


Men jag vill komma tillbaka till bra samtal.
O jag vill ha mer eftertänksamma sådana.
Tystnad bland ord är en bra kombination :)

Analys

Det slog mig,....

Analysen hjälper.
Analysen stjälper.

I sök efter "att handla annorlunda för att få det resultat man vill"
I försöken för att förstå sig själv bättre
I letandet efter svar
Hjälper den.

Analysen finns där för att komma till insikt om något,....

Så när den identifierar, ger insikt....
....skapar den möjlighet till förändring....

Hela denna process är menat som positiv.
Är positiv.
Den leder till, ska leda till bättre o gott

Baksidan av analysen är att den i sin objektivitet indikerar på att något är fel.
Den signalerar att något inte står rätt till.
Varför skulle den annars finnas.

O det ger avtryck.
Det nästan osynliga, okännbara peket uppenbarar, kanske befäster att något är fel.....


Så det jag försöker komma till rätta med,....blir samtidigt förstärkt av metoden.

Det var det som slog mig.

Förklara

Ibland blir det disharmoni.

Förklara, rätta till.


Jag vill inte att det ska bli eller vara fel....
....om så bara en liten förskjutning....

Sann, riktig
Rätt




Så....ibland känns det som jag går i en fälla....
....jag gräver min egen grop.....
O blir Illamående.

Jag förlorar min sannhet o står i ett hav av Inte Jag......



Jag måste bli ok med att vara i disharmonin
så jag inte tappar bort mig själv

Tror det är så

Ju mer hjälp man behöver få,.....desto mer vill man få hjälpa till.

Behoven ger till varandra.



Glädjen idag var att få kunna hjälpa till.

Godkänd

Ibland får jag en oro i bröstet.

Jag vet inte vad jag ska göra.


Tiden har gett mig en viss förståelse för vad saken gäller.

Godkänd eller inte.


Är jag tillräckligt klok.
Är mina slutsatser tillräckligt smarta.

Är jag tillräckligt möjlig.

Är jag tillräckligt lyhörd o intuitiv.
Är jag tillräckligt med.
Tillräckligt älskande.

Gjorde jag tillräckligt för alla som var där.

Är jag tillräckligt unik.
Är jag tillräckligt mångfasetterad.
Tillräckligt okomplicerad.

Är jag tillräckligt duktig.
Tillräckligt bra.
Gjorde jag bra?

Jag är aldrig tillräckligt osjälvcentrerad


Oron ber mig kontrollera.
Skulden gömmer sig o viskar att jag inte räcker till.
JAG är inte nog.


Det enda jag kommer på att göra,.....
...är att försiktigt viska tillbaka......

........det ska vara nog med    Mig.

Läste detta

"Om vi inte var olika, hur skulle vi då känna igen varandra"

Ett citat från ett barn.

Motstridiga känslor

Uppgiven

Jag får inte vara sjuk, så jag blir inte frisk.

Gott o ont

Gott o ont.

Skrivet på samma rad.

Delar dagen.
Delar natten.

Delar kroppen.
Delar själen.


Det är en fin skiljelinje mellan de två.


Gå genom den trånga porten.
Gå den smala vägen.

Balansakten är känslig.


Glädje o ilska.
Skrivet på samma rad.
Delar mig o min dag.
Men de skiljer sig markant åt.

Min glädje.
Den är ett eget väsen.
Den fyller, den letar sig ut i hela mig.
Blir en del av mig.
Lever.

Min ilska däremot, är ett flyktigt stadium.
Även den ett eget väsen, men den kan inte bli en del av mig.
Den är som en sten, eller en virvelvind i min mage o i mitt bröst.
Gör mig trött o eländig.
Men den kan inte upprätthålla sig själv hur länge som helst. Den dör.


Kanske det är lika med gott o ont.
Att den där fina skiljelinjen egentligen är en djup spricka....
På ena sidan något som blir en del av en, på den andra något som aldrig kan leva i en.

Vi bara upplever det som att vända på en hand ibland.....
Vår verklighet är inte den hela sanningen.

Det ena är liv,....det andra är död.
Det ena kan finnas för evigt, det andra dör ut.


Men en del lever av ilskan.
Men de måste elda på den, för att kunna det.

En glädje kommer till dig.

Recept

Behöver ett recept till att leva.


Svårt för att ta dagen som den kommer.


När jag mår dåligt, inget val.
När jag är friskare börjar jag leta livet, o hur jag ska leva det.


Kanske det är problemet,......



Det finns så mycket som jag vill ska finnas i mitt liv,...
Så mycket som jag vill göra med det liv jag har.
O jag får inte till någonting.
Det håller inte.


Hittar inte receptet.

Jag älskar livet, egentligen.
Det finns så mycket.
Man kan göra så mycket.


Men jag kan inte.


Jag känner glädjen bubbla därinne.
Jag känner ivern att göra saker.
Jag känner viljan till så mycket.
Men jag kommer inte längre än så....

O nu, hopplösheten trycker ner det.
Meningslösheten viftar bort glädjen o säger att den är bortkastad.

...............

........hur kan en människa rymma så mycket.............

......hur kan en värld ens fungera.............




Vad vore allt om inte Gud.........