Har aldrig tänkt i de banorna.
Funderat ett tag på det.
Tänkt på min barndom, ungdom, vuxen.....o situationer som skiljer introverta från extroverta personer.
Jag är en introvert person.
O jag förstår nu hur de flesta känner sig lättade o glada, o alla möjliga positiva känslor över att få en diagnos efter att i år levt med frågetecken, strävan, o misslyckanden.
Det är så oerhört skönt att läsa hur en introvert person är, o känna "Jamen, så där känner ju jag, så gör ju jag, så har de sagt...."..... o upptäcka att jag har rätt att få vara sådan.
Jag är snart 50 år,.....jag har slipat på en del introverta drag så de är mindre uttalade nu.
O en del introverta drag är inte så starka hos mig.
Men ingen är ju alldeles helt en typ av personlighet.
Nedan berör jag det största insikterna o aha-upplevelserna kring detta.
En sak som jag jobbat med så mycket......är när människor säger, påstår något om mig eller situationen vi står i, o jag tycker det känns galet,....då finner jag inte orden. Jag kommer på de efteråt, när jag fått smälta situationen. Jag har blivit bättre på detta.
Men det sköna jag upptäckt är att en introvert kan vara så att den behöver tid för eftertanke.
Jag är inte fel.
Jag tror den allra största insikten är detta:
Extroverta personer tankar, hämtar energi i relationer, av att vara med andra människor.
Introverta tankar i ensamheten.Jag är en social person med behov av mycket egentid för att hämta energi.
Jag har länge känt mig tråkig, o att jag inte räcker till i sociala sammanhang.
Jag är inte så enligt normen o enligt alla tysta regler för hur man ska föra sig i det sociala livet.
T.ex. i mina yngre dagar tyckte jag småprat var jobbigt, Jag kunde inte förstå poängen med det o fick inte ut något av det. Nu fattar jag poängen, o kan uppskatta det.
O ett exempel som visar hur motsatsfulla vi kan se ut att vara: en introvert har föredrag men har svårt för minglet före o efter. Japp, jag gillar inte mingel. Där är småprat verkligen en nödvändighet o i en extrem omfattning, o dessutom med människor jag inte har intresse av.
Jag har trott att jag inte är anpassad för det sociala. Jag har försökt lösa det utifrån ett extrovert synsätt, vilket helt uppenbart inte fungerat, även om jag faktiskt fungerar bra i sociala sammanhang.
Men jag blir trött.
Relationer kräver så mycket av mig om jag ska göra det på ett extrovert sätt.
Det behövs att jag är på topp för att orka med. O jag orkar inte alla gånger vara på topp.
Det har gjort att relationer varit jättejobbiga. Mer arbetsamma än de skulle behöva vara.
Nu kan jag tänka, att jag är inte tråkig, jag är kanske just då inte så tillgänglig bara.
O jag umgås just då på ett tystare, lite mer stilla sätt.
O om jag också tillåter mig själv att vara på den energinivå som jag faktiskt är på.....
Jag blir lugnare av detta tänk.
Jag lösgör energi med det.
O ger jag mig själv riktig egentid, utan självförebråelser för att jag borde jobba på att vara mer utåtriktad för att kunna vara social, får jag riktig energi till att vara med vänner, familj, arbetskamrater,....o t.o.m. minglet skulle vara roligare,.....när jag vet hur jag fungerar o ger mig tid.
Jag tror jag tryckt ner min sakta person.
Mitt snabba jag har fått breda ut sig, i tron att det är så jag får framgång.
O mina extroverta drag har inte orkats med så bra pga att jag inte fattat mitt introverta jag.
Fatta hur skönt detta är. Jag får vara så här. O den känslan ger vidare känslan av att jag äntligen kan få vara mig själv. Inte behöva förändra, förbättra, utveckla, lära nytt....m.m.
Jag får en förståelse för mig själv, o kan reagera helt annorlunda. Mer på ett sätt som är mitt eget.
Eftersom jag som sagt levt i snart 50 år,...så behöver jag tid för att hitta detta mig.
O självklart försvinner inte alla problem i.o.m. detta.
En del försvinner, en del förändras, en del blir detsamma, en del kommer till.
De lösningar o tankar jag/man haft kring allt är inte bortkastat!
Det är varifrån jag står som förändrats o en del skiftningar sker i själen, sker i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar