"Du måste se det från vår sida, vi behandlar flera miljoner ärenden hela tiden, vi kan inte skicka det du har rätt till. O du förstår, du ska veta det du inte vet o ta ansvar för det."

Pratade med en försäkringskassetant idag....

Jag :     ??
Tanten:   .........................

Jag:    !???!!!!???!!!!

Tanten:  ..........................................

Jag:   ???????????????          !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Tanten: .......................................................................................

Jag:   &%####&&&%%%xxx





Till sist kan jag säga att hon inte kunde stå för att det blivit fel.
O jag har fortfarande inte fått svar på en fråga, o den andra frågan
är under behandling.

Snöfall

Det är som en bild ur en sagobok här utanför mitt fönster.
En vinterbild med snö överallt.
Snötyngda tallgrenar, marken är mjukt kullig av orörd snö, o dunflingor
dalar sakta i den vindstilla luften.


Så brakar det till i idyllen.

En tjock gren går av o faller tung till marken. Den drar snön från andra
grenar med sig, o det lättar på trycket.
Det snöar mycket, o den är blöt o tynger grenarna till bristningsgränsen.
Många gånger hörs knaket o braket när nästa gren inte orkar mer.
Nu ligger säkert tio grenar från våra tallar på marken. O några fastnar
i färden o hänger farligt kvar.

Jag går ut.
Behöver rädda tujorna som hamnat under den tjocka grenen.

Det är så skönt.

Kylan är uppfriskande på kinderna.
Händerna trivs i vantarna.
Det är vintervackert, får nästan inte nog av att titta.
Man hör hur tyst det blir när det snöar så här.

Kroppen arbetar.

Hackspetten hackar.
Blåmesen o talgoxen kivas på talgbollen.
O jag ser ekorren skala en kotte, halvgömd i tallkronan.

Snön får ett litet täcke av kottfjäll.



Ett litet äventyr, o en skön stund på dagen. :)

Ser förändring

Jag upptäcker nu,....liksom snubblar över en glimtvis förbättring
hos mig själv.....


Plötsligt kan jag stå som en betraktare av mig själv o
se att jag skrattar,......på riktigt....

Jag kom på mig själv med tanken att "Jag ska nog ta en promenad?"

Jag får en stund av skaparlust,.....som tar mig bort från min
vanliga, torftiga rutin som jag nu har....


Min humor är mer vaken.....





Håller det.....?

Frustrerad

Ett ord, en känsla jag är alltför bekant med.

Vården,.....en instans jag haft alltför dålig erfarenhet av.

Jag är en av de lyckosamma,....
....med en o samma läkare...
....med tryggheten av en fast anställning....
...med en chef som försöker allt för att hjälpa mig tillbaka....

Ändå denna frustration.

Jag behöver någon att prata med,....ska det vara så svårt att få till....
.....ett vårdmaskineri som gnisslar,...sakta,....åt rätt håll?,.....

Samtalet med läkaren idag gav hopp om det.....
...men när jag får hjälp vet ingen.....



Frustrerad

Skriva

Jag älskar fantasi.


När jag arbetade på en förskola, o vi hade vila gjorde jag det till
en fantasifull stund, med påhittade sagor.
För det mesta berättade jag sagor som handlade om barnen, som fanns med där på vilan.
Jag kunde ge dem olika roller, jag kunde "visa upp" dem för varandra.
De fick skratta o känna ruskigheter o ledsenhet.
Sagorna slutade alltid lyckligt. :)
O de älskade att höra dessa.
De kunde berätta för mamma o pappa, för de andra pedagogerna vad de varit med om, o gjort.
De pratade sinsmellan...
"Tänk när du gjorde så här,...." " När du räddade...." "När du kom på...."
De blir alla hjältar, alla behövs, alla bidrar....

De fick ibland vara med o skapa sagan,...jag började o de fick fortsätta o
det fick bli hur kort eller hur tokigt som helst,.....vi fick det att fungera.
Vi blev en enhet, alla vi som vilade.
O vad jag älskade de där stunderna.

O när jag hörde hur de mer o mer kunde hitta på,.....fantisera,...blev jag glad....
...när jag märkte hur de blev mer trygga i att fantisera, att "det är fel" slutade att styra...blev jag glad...
...när jag märkte hur de andra som lyssnade kunde delta i sitt lyssnande....blev jag glad.....
...när jag märkte hur de blev stolta,...blev jag glad...
De blev förväntansfulla inför kompisens bidrag,.....de blev sugna på att vara med.....
Vi var tillsammans.

Fantasi är så viktig!

För empati.
För att hitta lösningar.
För att skapa.
För att forska o uppfinna.
För att komma samman.
För att tryggt kunna prova oss själva, o pröva oss fram.
För att ha kul en stund.



Nåväl,....rubriken var "Skriva".
Jag försöker få ner lite av min fantasi.
Sagor.
Jag bara skriver det som kommer upp.
På något sätt blir det en början, ett mellan, o ett slut. :)
O jag censurerar inte mig själv.
Det är kul.
Jag har roligt.
Fantasin gör mig gott :)

Lösa trådar

Jag har en hel mängd med lösa trådar,.....

Tänk er ett nystan som man klippt i lite här o där,....o när det nystas upp faller det i bitar.


Man behöver en lång tråd, ett garn som kan användas....
*knyta, knyta*

Om garnet dessutom har en färg, huvva mardröm....



Men jag ser mitt nystan som melerat :)

Koppling

En koppling.
På en sidan något, på den andra något, o däremellan en koppling.
Något som håller ihop, för samman, gör det till en enhet, bevarar deras unikhet,....


Så detta;
Hjärnan på ena sidan, de utkommande orden på den andra.

Kopplingen däremellan är rostig för tillfället.




Tänk....när kopplingen är hel igen,...
när man kan öppna o stänga allt efter behov. :)

Just nu

Jag tillbringar en del stunder med tankar om ord,
....ordflöden,....ordtakt,.....ordförståelse,....ordinnebörd,....
ordnödvändigheten,.....ordtillfällen,....ordmängd,.....

...tillsammans med tankar om eftertanke, tystnad, kontakt, förståelse,
trygghet, lugn, tid, betydelse, inspiration, glädje,....

Tidigt i morse

Vaknade tidigt i morse Det regnade hårt mot fönstret.
Vilade i ljudet.

Hej

Bara lite pratsugen.

Eller kanske inte just prat,...mer lite sällskap.

Dricka en kopp te, o se på en film.
Eller läsa.
Kanske spela kort. O helt gå in för spelet.

Inte så mycket prat.


För prat kan vara jobbigt.
Man behöver vara med hela tiden.
Vara i full kontakt med den andre.
Svara.
Jag är inte en sådan som kan stänga av när någon pratar med en.
O jag är inte en sådan som bryter o går.
Så,....ja.....prat kan vara riktigt jobbigt till o med.

Men jag tycker ändå om sällskap.
Den mänskliga närvaron.

Ibland i direkt närhet eller ibland som t.ex.
...på ett kafé.
Ett kafé med lite mer öppen planlösning.
Där kan jag sitta o bara titta på människor.
Kan tycka det är avkopplande o kul.
Inte för att bedöma, eller se med kritiska ögon, skvallra.....
....nej, bara titta.....
....o jag tycker om när man ser det där småstilta hos dem.
En subtil vänlig gest,.....ansikten som blir vackrare o vackrare ju mer man ser på dem.....
...hur man faktiskt kan ta del av deras liv bara genom att stilla iaktta dem en stund.....
....det är lite ödmjukande på nått vis....

Jag kan prata väldigt mycket också.
Men det behovet är inga problem att fylla,....

...det är den här tystnaden, den gemensamma tystnaden jag saknar.....
Väldigt mycket.

Det finns så mycket onödigt prat, om jag får tycka.

Så,....trevlig tystnad till dig :))

Stress

I min nuvarande sjukskrivning kan det bli så här:


Jag ser jag behöver diska,...jag tänker jag ska diska.

När den tanken kommit kommer en till,.....Jag behöver dammsuga.

När den tanken kommit kommer; Jag måste göra rent toan.

Så kommer; Jag ska också göra ren bilen.

Tanken som följer; Jag får inte glömma att jag ska tvätta om två veckor.

Den tanken drar med; Jag har fortfarande inte lämnat in läkarintygen!

Nästa tanke; Jag måste se till att bli bättre annars så förlorar jag allt.

När den tanken kommit kommer; Jag kan inte komma ihåg allt.

Sedan blir det; Vad var det jag skulle göra....??

Jag skiter i det här.

Tanke nummer hmhm i ordningen ; Jag orkar inte.

När den tanken kommit kommer; .......................................


Med en tanke att jag ska börja leva normalt, kommer många andra tankar på släp o i den här illustrationen har jag förenklat det hela.
Med en tanke följer många andra, de bara ramlar in, i en enda stor klump. Det är som att en tanke öppnar tankarnas vattendamm liksom.

Jag kan inte överblicka det hela, eller rangordna dem, se vad jag ska prioritera utan att ett stort, enormt stresspåslag,....som förlamar mig.



Det är inte lika illa just nu.
Jag kan tänka o göra några saker innan stressen o oförmåga att överblicka blir för stor att hantera.

Vända upp till ner, o vända avigan ut....

Jag har alltid gillat tanken på att bo i en husbil.

Frihet.
Minimalistiskt.
Mindre sårbart på ett sätt.

Är oerhört avundsjuk på de som verkligen gör slag i sak o säljer allt o bor så enkelt.
Eller de som bor på ett annat alternativt sätt,.....som innebär mindre känslighet för dålig ekonomi.
Som gör att man lever mer i, o med, o av naturen.....


Men varje gång jag verkligen tänker mig in i tanken,....tvekar jag....

Nuförtiden framförallt för att jag är äldre......

O jag gillar mina böcker. Jag har svårt att se mig sälja dem.....

Jag gillar bekvämligheten med tillgång till vatten när o hur mycket jag vill.
O något så trivialt som att jag gillar att kunna röra mig utan att slå i saker hela tiden....o att värmen enkelt finns.....hehe

M e n .......

Den där tanken vill inte lämna mig......

Det känns som att jag vill slita mig loss.....

Jag vill leva i naturen. Inte leva med tillgång till den.

Just nu är jag nog så nära jag bara kan komma det, utan att offra bekvämligheten......

Men det känns som jag dränks i saker.....


Något är det som drar i mig,.....

Jag behöver tänka mer på detta,......jag behöver göra något....
Vet inte vad än,.....

Frid

Ekorrarna leker på tallarnas stammar.

Apropå pussel

Pussel är en sådan bra liknelse att ta till :)

Fortsätter tanken att bilden man har kan vara annorlunda från hur det är.

En pussel bit kan ändra riktningen på ens sökande efter andra bitar.
En pusselbit kan ge förklaringar till många andra bitar som förut inte made sense.

Aha

Jag lägger ett pussel.

Jag har ingen bild att gå efter.

Det börjar synas en del av en kropp, en människa.

Jag får en föreställning, en inre bild av vad jag ska leta efter för att bygga färdigt pusslet.

En människa består av ben, armar, ögon, fingrar, m.m.

Jag letar nu aktivt efter vissa bitar för att kunna göra bilden hel.

Men jag hittar inte vänstra benet......

Letar, letar,.....var sjutton är det vänstra benet......

Jo,...där en liiiten bit av låret,....jag är på rätt väg.

Fortsätter leta....
Fortsätter leta.....

Hittar inget som passar in.....

Går därifrån, frustrerad,....arg,.....maktlös.....
Vad annat kan jag göra än att fortsätta leta.

Så upptäcker jag en bit jag inte sett,.....

Var ska denna vara.....

Provar, provar.........o där........."Va,.....D ä r...? "

Plötsligt är vänstra benet på plats, det är helt.
Men inte alls som det ben jag trodde skulle finnas där.

Det blev ett Kapten Krok-ben.


Ibland när vi bygger har vi en del av bilden o fyller själva i hur resten ska se ut utifrån det vi av vana, erfarenhet, av hur normen är, hur det bör vara........
......men vi  v e t  egentligen inte hur resten ska se ut,...inte innan biten verkligen är hittad o på plats.....

Vi kan ha en känsla för bilden,....men vårt sökande blir styrt efter begränsningar....i vårt perspektiv....

Vi kan hålla i en bit om o om igen men har inte än hittat den rätta platsen,...men den ska sitta någonstans :)

O vi kan ha missat att se en bit,.....o då.....
....Det  ä r  fortfarande ett vänster ben,.....men det ser helt annorlunda ut än det jag föreställde mig.

Introvert

Fick i ett samtal veta att jag kunde vara en introvert person.

Har aldrig tänkt i de banorna.


Funderat ett tag på det.
Tänkt på min barndom, ungdom, vuxen.....o situationer som skiljer introverta från extroverta personer.


Jag är en introvert person.

O jag förstår nu hur de flesta känner sig lättade o glada, o alla möjliga positiva känslor över att få en diagnos efter att i år levt med frågetecken, strävan, o misslyckanden.

Det är så oerhört skönt att läsa hur en introvert person är, o känna "Jamen, så där känner ju jag, så gör ju jag, så har de sagt...."..... o upptäcka att jag har rätt att få vara sådan.


Jag är snart 50 år,.....jag har slipat på en del introverta drag så de är mindre uttalade nu.
O en del introverta drag är inte så starka hos mig.
Men ingen är ju alldeles helt en typ av personlighet.

Nedan berör jag det största insikterna o aha-upplevelserna kring detta.

En sak som jag jobbat med så mycket......är när människor säger, påstår något om mig eller situationen vi står i, o jag tycker det känns galet,....då finner jag inte orden. Jag kommer på de efteråt, när jag fått smälta situationen. Jag har blivit bättre på detta.
Men det sköna jag upptäckt är att en introvert kan vara så att den behöver tid för eftertanke.
Jag är inte fel.

Jag tror den allra största insikten är detta:

Extroverta personer tankar, hämtar energi i relationer, av att vara med andra människor.

Introverta tankar i ensamheten.

Jag är en social person med behov av mycket egentid för att hämta energi.
Jag har länge känt mig tråkig, o att jag inte räcker till i sociala sammanhang.
Jag är inte så enligt normen o enligt alla tysta regler för hur man ska föra sig i det sociala livet.
T.ex. i mina yngre dagar tyckte jag småprat var jobbigt, Jag kunde inte förstå poängen med det o fick inte ut något av det. Nu fattar jag poängen, o kan uppskatta det.
O ett exempel som visar hur motsatsfulla vi kan se ut att vara: en introvert har föredrag men har svårt för minglet före o efter. Japp, jag gillar inte mingel. Där är småprat verkligen en nödvändighet o i en extrem omfattning, o dessutom med människor jag inte har intresse av.

Jag har trott att jag inte är anpassad för det sociala. Jag har försökt lösa det utifrån ett extrovert synsätt, vilket helt uppenbart inte fungerat, även om jag faktiskt fungerar bra i sociala sammanhang.
Men jag blir trött.
Relationer kräver så mycket av mig om jag ska göra det på ett extrovert sätt.
Det behövs att jag är på topp för att orka med. O jag orkar inte alla gånger vara på topp.
Det har gjort att relationer varit jättejobbiga. Mer arbetsamma än de skulle behöva vara.
Nu kan jag tänka, att jag är inte tråkig, jag är kanske just då inte så tillgänglig bara.
O jag umgås just då på ett tystare, lite mer stilla sätt.
O om jag också tillåter mig själv att vara på den energinivå som jag faktiskt är på.....

Jag blir lugnare av detta tänk.
Jag lösgör energi med det.
O ger jag mig själv riktig egentid, utan självförebråelser för att jag borde jobba på att vara mer utåtriktad för att kunna vara social, får jag riktig energi till att vara med vänner, familj, arbetskamrater,....o t.o.m. minglet skulle vara roligare,.....när jag vet hur jag fungerar o ger mig tid.

Jag tror jag tryckt ner min sakta person.
Mitt snabba jag har fått breda ut sig, i tron att det är så jag får framgång.

O mina extroverta drag har inte orkats med så bra pga att jag inte fattat mitt introverta jag.

Fatta hur skönt detta är. Jag får vara så här. O den känslan ger vidare känslan av att jag äntligen kan få vara mig själv. Inte behöva förändra, förbättra, utveckla, lära nytt....m.m.
Jag får en förståelse för mig själv, o kan reagera helt annorlunda. Mer på ett sätt som är mitt eget.

Eftersom jag som sagt levt i snart 50 år,...så behöver jag tid för att hitta detta mig.

O självklart försvinner inte alla problem i.o.m. detta.
En del försvinner, en del förändras, en del blir detsamma, en del kommer till.
De lösningar o tankar jag/man haft kring allt är inte bortkastat!

Det är varifrån jag står som förändrats o en del skiftningar sker i själen, sker i mig.