Den normala känslan som infinner sig
när man får mer energi,.....
....den är ljuvlig.
O så försåtlig.
Det är lätt jag förivrar mig,......
men jag inser alltid att den är tidsbestämd,
platsbestämd, o aktivitetsbestämd.....
....när energin är förbrukad...
uppäten av glädje o planerarlusta.
O känslan av förlust, o hopplöshet
kommer vällande i upptäckten
av det begränsande uttaget jag kan göra.
Så jag försöker etsa in i min kropp
o hjärna att ta det sakta.
Jag vill inte lura mig själv med
"Nu har jag verktyg"
"Nu fattar jag"
Kan jag göra det....?
Ur min trötthet
kom depression.
Den lurade ett tag, för att så vräka sig fram.
Jag ser den marinering jag fick som något
som faktiskt är jag.
O när den nu ibland släpper sin tunghet
hör jag den viktiga viskningen.
Jag vill inte tappa bort den kärnan,
i för snabba o klampande steg.
Så,....när jag kan göra uttag hoppas jag på
att få glädje o viljan att verka i sakta
o försiktig, så förvissning o trygghet
kan bli i avslappnat jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar