Day after tomorrow

Såg den filmen idag.

Den beskriver så bra det jag vill säga.

Så, inte timme för timme längre.
Utan halvdag efter halvdag :)



En depression brukar ha ordination inte sitta hemma o grubbla.....
Den här gången har vilan, hemmavarandet o nästanavsaknaden
av människor gjort att jag skönjer mig själv....
.....o därmed dämpat depressionen.

Avsaknaden av tilldelad samtalspartner vet jag inte hur jag ska värdera.....



Förut var jag i akutrummet med förtur.
Nu är jag i akutrummet o kan vänta på min tur.

Förut hade jag en bila över mitt huvud.
O jag undrade När den skulle falla ner....
Sedan fanns den där o jag undrade Om den skulle falla....
Nu kan jag tänka att den inte kommer att falla.


Lättnad.
Glädje.
Jag var livrädd att jag för alltid skulle vara denna
obrukbara, tomma, överfulla, darrande varelse....



Jag är två människor,....den viljelösa, den meningssökande
hopplösa....som nu kan le.
Den trötta, blåmärkskänsliga, oroliga som nu visar
sin långsamhet på vägen...

Stress, press är som att trycka på blåmärken över hela kroppen.....
aj, aj, aj....låt mig vara...
Låt det läka.

Min dag brukar nu tänkas;
Gå upp.
Duscha.
Laga mat.
:)

Om jag försöker snabba på, komma ikapp dagen
eftersom sömnen leker med mig,..
....Skynda mig....
försvinner mitt leende o blåmärkena blir öppna sår.

Det går bara inte,....musklerna durrar,....
De försvagas, jag kan inte göra.
Gråten kommer automatiskt värkande i halsen...
O allt elände lurar under skinnet o i sinnet....





Men jag kan känna energi,...i min kropp....den finns där....
som en tändstiftsgnista.
Det är som att andas efter att länge varit under vatten...


Från tomt till något som finns....
Day after tomorrow    :)