Vintersolstånd

Den där oron finns. Jag måste ha blivit av med den för en tid.....?
Ångest....?
Den är....odefinierbar......otydlig i sitt varför o därför....
Fysiskt tar den plats i bröstet.

så jobbigt,....när jag känner kraftlösheten krypa in
....som ett giftmoln.....
viljan utmanas....

Det är som att någon leker med mig....
"Ge henne lite glädje,...låt henne tro."
Sedan famlar jag efter något jag inte kan få.....

Lättnaden jag glatt mig åt rycks från mig.

Bakslag.



..............................



Men jag fortsätter famla.....
............

Är det en skillnad.......
......från de andra gångerna.

Jag vet nu att jag läker.
Är det ett försvar....

mot bakslagets hotfulla illusion av framgångslöshet.....
.....för jag hoppas det är så,.....är så rädd för permanent tillstånd
av Kan inte o Får inte......


Skinnet o sinnet darrar....



Lite förvånad, o glad?......ser jag att den här gången
är bakslagets enda väg neråt
inte det enda alternativet....

Allegori

Ingentinget lever i kolsvart tomhet.
Tystnaden får öronen att sluta fungera.

Här finns ingenting.


Utan något,
glimtar Lite.

Så blänker Mer till.


En låga brinner o Något finns.



Ingentinget rör sig....
....det känns något i tomheten.
Det hörs att tystnaden talar.
Ljuset syns o Något tar form.

Reflekterar

Läser det jag skrivit.

Det jag inte skrivit.

Ser det jag ser

Jag ska hämta en sak.
Hittar den inte.
Letar.

Först på de logiska ställena.
Sedan igen på de ställena.

Så kikar jag in i kylskåpet, under täcket, i blomkrukorna,....
...man vet ju inte,....nuförtiden kan allt hända.....

Jag stannar upp, försöker tänka,.....går tillbaka till platsen där det normalt ska vara.

O där ligger saken.

Där finns den.

På plats hela tiden.


Min hjärna har inte fattat vad ögonen sett,...o leder mig runt på
en jakt som inte behöver göras.....


Ser jag det jag ser........

Påverkan

Jag vaknar.
Jag vaknar med andan i halsen.
O tänker skakigt "Nä, gjorde jag verkligen det ??"
Hur kunde jag glömma tvätten igår.
Jag lade i den första tvätten, startade maskinen o gick därifrån,...
o vaknar nu på morgonen......
Känner hur kroppen snör ihop sig när jag inser
hur krångligt allt blivit.
O att det innebär skynda.

Men så faller bitarna på plats, tvättiden är imorgon!

Framför ögonen

Jag diskar.
Ska hämta tallriken på rumsbordet.
Ser på vägen en hårsnodd som borde vara i badrummet.
Tar den o lägger den på sin plats på hyllan.
Går tillbaka till köket o disken.
Kommer på efter att ha borstat halvt rent en kastrull att jag inte
hämtade tallriken i rummet.
Går dit för att hämta den.
Ser att det ligger kläder i soffan, tar dem till garderoben.
Går tillbaka o diskar klart.
Diskbänken är skinande ren o jag sätter på vattenkokaren för en kopp te.
Medan det kokar går jag till datorn för att leta rätt på en film att se.
Då ser jag tallriken på bordet som också skulle diskas.
Suckar o tar den ut till köket, o ser på vägen en massa papper som ligger på
byrån o som borde ligga i byrån. Det också.
Tänker jag tar det efter att jag lagt tallriken i diskhon.
Jag ställer ner tallriken, o så har vattnet kokat klart.
Jag gör iordning tekoppen o ställer den på bänken medan tepåsen drar.
Jag går till rummet för att leta film.
Ser papperna o kommer ihåg att jag skulle lägga de på plats o gör så.
Lådan krånglar o jag blir irriterad o ropar till.
I lådan ligger också födelsedagsboken. Nytt år tänker jag o jag borde fylla i
januaris födelsedagar. O börjar bli riktigt trött i huvudet.
Blir kissnödig, o går till toan. Tänker när jag sitter att jag ska kolla i
kalendern när jag ska ha mens.
Tvättar händerna, borstar håret o går ut för att leta film.
Medan jag letar som brukar ta lite tid, blir jag sugen på en mandarin.
Går till köket o när jag öppnar kylskåpsdörren
ser jag tekoppen på bänken med nu överdraget kallt te.
Tar med skalad mandarin o tekopp till rummet o ser på vägen den lilla
kalenderboken sticka upp ur skålen på hallbyrån.
Minns att det var något jag skulle kolla o bläddrar i den...
Ser alla dagar o minns att jag borde fylla i alla födelsedagar.
Orkar inte. Bryr mig inte.
Det var mensen jag skulle kolla!
Klart! Jag tar tekopp o nu lite torr mandarin till bordet. Sätter mig i soffan
o börjar se den film jag valt ut.
Telefonen ringer o jag pausar filmen.
Pratar en stund o ser på blomman i fönstret, pillar lite på bladen o ett par
ramlar av.
Den behöver vattnas, o jag får stark stresskänsla.
När jag öppnar skåpdörren för att slänga bladen ser jag en full kompostpåse.
Trött!
Samtalet avslutas, o jag fortsätter se filmen.
Jag lägger mig i soffan med filten på benen.
Det kryper i kroppen, jag känner att jag glömt något, pausar filmen o
går ut till köket för att minnas.
Ser kompostpåsen, jag orkar inte. Kropp o hjärna helt slut.
Pustar, längtar efter soffan o filmen. Hämtar sängkudden o myser ner mig.

Day after tomorrow

Såg den filmen idag.

Den beskriver så bra det jag vill säga.

Så, inte timme för timme längre.
Utan halvdag efter halvdag :)



En depression brukar ha ordination inte sitta hemma o grubbla.....
Den här gången har vilan, hemmavarandet o nästanavsaknaden
av människor gjort att jag skönjer mig själv....
.....o därmed dämpat depressionen.

Avsaknaden av tilldelad samtalspartner vet jag inte hur jag ska värdera.....



Förut var jag i akutrummet med förtur.
Nu är jag i akutrummet o kan vänta på min tur.

Förut hade jag en bila över mitt huvud.
O jag undrade När den skulle falla ner....
Sedan fanns den där o jag undrade Om den skulle falla....
Nu kan jag tänka att den inte kommer att falla.


Lättnad.
Glädje.
Jag var livrädd att jag för alltid skulle vara denna
obrukbara, tomma, överfulla, darrande varelse....



Jag är två människor,....den viljelösa, den meningssökande
hopplösa....som nu kan le.
Den trötta, blåmärkskänsliga, oroliga som nu visar
sin långsamhet på vägen...

Stress, press är som att trycka på blåmärken över hela kroppen.....
aj, aj, aj....låt mig vara...
Låt det läka.

Min dag brukar nu tänkas;
Gå upp.
Duscha.
Laga mat.
:)

Om jag försöker snabba på, komma ikapp dagen
eftersom sömnen leker med mig,..
....Skynda mig....
försvinner mitt leende o blåmärkena blir öppna sår.

Det går bara inte,....musklerna durrar,....
De försvagas, jag kan inte göra.
Gråten kommer automatiskt värkande i halsen...
O allt elände lurar under skinnet o i sinnet....





Men jag kan känna energi,...i min kropp....den finns där....
som en tändstiftsgnista.
Det är som att andas efter att länge varit under vatten...


Från tomt till något som finns....
Day after tomorrow    :)